Brott mot liv

Uppdaterad: 11.1.2021
Uppdateras nästa gång: 10.1.2022

Indikatorn beskriver utvecklingen av dödligheten genom brott mot liv bland kvinnor, män och hela befolkningen i tioårsperioder från år 1760 till våra dagar. Antalet offer har ställts i relation till folkmängden: dödligheten anges som ett årligt antal brottsoffer per 100 000 invånare. Indikatoruppgifterna har samlats in genom försorg av Institutet för kriminologi och rättspolitik på basis av de uppgifter Veli Verkko och Statistikcentralen publicerat. Fram till år 1936 innehåller siffrorna för män och kvinnor inte barnamordsbrott. I det totala antalet brott mot liv finns också under perioden före år 1936 barnamordsbrotten inkluderade.

Finland är vid sidan av Sverige det enda landet i världen, där jämförbara uppgifter om utvecklingen av brottsligheten mot liv finns att tillgå för en så lång period. Det har vi Sveriges rikes befolkningsstatistiksystem att tacka för. Man började nämligen fr.o.m. medlet av 1700-talet föra in uppgifter i statistiksystemet gällande avlidna som fallit offer för avsiktligt våld. Uppgifterna från 1700-talet och början av 1800-talet är visserligen mycket bristfälliga. Enligt Heikki Ylikangas och Kirsi Siréns undersökningar anges antalet offer på en nivå som är omkring 30–50 procent lägre än den verkliga nivån, numera är registreringen av antalet brott mot liv omkring 10 procent lägre än den verkliga nivån.

   

Nedgången i brottslighet mot liv stannade upp

Enligt uppgifter om dödsorsak dödades 68 personer i Finland år 2018, av dem var 51 män. Antalet brott mot liv var högre än under de två föregående åren, men fortfarande klart under medelnivån på 1990- och 2000-talen. Dödligheten i relation till befolkningen var 1,23 offer per 100 000 invånare.

Historiskt sett har nivån på brottsligheten mot liv varit låg under de senaste åren. I och med den sjunkande trenden av brott mot liv som började på 1990-talet har i synnerhet brott mot liv som begås av män minskat, vad gäller både manliga och kvinnliga offer. När det gäller kvinnor har förändringarna i brott mot liv varit små under de senaste årtiondena.

Den våldsammaste perioden i Finlands närhistoria mätt i brott mot liv var perioden mellan storstrejken 1905 och 1932 då förbudslagen upphävdes. I Finland dödades då varje år tre gånger så många människor per invånare som i dagens läge. (Det våldsammaste enskilda året i dödsorsaksstatistiken som publicerats är 1918, då det statistikförda antalet brott mot liv var mer än 60 offer per 100 000 invånare.) En annan kortare våldstopp inträffade genast efter andra världskriget 1945-1947. Den minst våldsamma perioden i vår kända historia inträffade också under förra århundradet, från slutet av 1950-talet till slutet av 1960-talet. Brottslighet mot liv låg då på en nivå som var en tredjedel lägre än i genomsnitt under de senaste årtiondena. En ny period med relativt högt antal brott mot liv inleddes 1969, året för den stora alkoholreformen. Fr.o.m. senare hälften av 1990-talet började antalet fall av brott mot liv återigen minska i Finland. Utvecklingen har varit densamma också i övriga Europa. I Finland har brotten mot liv minskat en aning snabbare under de senaste åren än i europeiska ekonomiska samarbetsområdet i genomsnitt. En orsak till att brottsligheten sjunkit är att befolkningen blivit äldre, vilket har förklarat 10–25 procent av den totala förändringen av brott mot liv.

Den allmänna strukturen i fråga om brott mot liv har trots minskningen hållits oförändrad. Typexemplet på brott mot liv i Finland är ett s.k. fylledråp i en privatbostad. Vapnet är en kökskniv och tidpunkten för gärningen ett veckoslut. Gärningsmannen och offret är medelålders män som känner varandra sedan länge och bor ensamma, är utslagna ur arbetslivet, alkoholiserade, och har en lång historia av våldsbrottsdomar. Vid gärningstidpunkten har parterna i allmänhet 1–3 promille alkohol i blodet.